Vi fick i uppgift att göra ett hyllningstal till någon eller något i Svenska C och jag valde att hylla min mormor, för att jag älskar henne och saknar henne så otroligt mycket. Så här löd det:

(Först spelade jag upp "Amazing Grace" av Elvis Presley)

För 3 år sedan satt jag bakom pianot i Starrkärrs kyrka och spelade denna låt, Amazing Grace, för dig. Du var inte där i fysisk benämning. Det som fanns kvar av dig låg i en kista längst fram i kyrkan. Andra hade antagligen sagt att jag spelade för åhörarna i kyrkan, men när jag satt där framme spelade jag för dig, för din själv och den del av dig som fann och fortfarande finns kvar inom oss. 

3 år är en lång tid... Men det finns inte en dag som jag inte tänker på dig och önskar du fanns här med ditt skratt, din glädje och din bestämda attityd. Den hade behövts i mitt nu, du hade behövts i mitt liv nu för att skapa ordning och reda, hjälpa mig göra de rätta valen. 

Du var en stark person, en person med kämparglöd. Du kämpade in i det sista. I julklapp samma år som du blev sjuk fick du en mugg av mig. Det kan verka som en banal present, men beskrivningen som stod på ansåg jag stämde bra på dig. Trots att tumören gjorde dig svag, försökte du hålla dig stark och käma. Vi såg att du led och när din sista dag var kommen, var det lite av en lättnad. Inte att du var borta, men att du slapp lida längre. Att du kommit till ett bättre ställe. 

Jag har många minnen tillsammans med dig och av dig. Det starkaste av dem var när vi var på Fuertaventura tillsammans och vi åkte u-båt tillsammans och jag är så glad att vi gjorde det. Det var en helt fantastisk upplevelse. Jag minns också när du satte dig ner och pratade med mig om allt möjligt. Det var dig jag kunde prata med, du som lyssnade. 

När jag står här nu och pratar om henne, väcks en liten smärta i mitt bröst, men det väcks också en stolthet och glädje. Stolthet - för att jag har haft en mormor så klar och hon har kunnat lära mig mycket och glädje för att jag fått chansen att tillbringa 15 år av mitt liv med henne. 

Jag tänkte avsluta med att läsa en dikt av Jean d'Ormesson. 

"Det finns något
som är starkare än döden. 
Det är närvaron
av de frånvarande
i minnet hos de levande"

Och det anser jag vara sant, det är denna närvaro som får mig att orka med.




Min underbara mormor!







Liknande inlägg

Kommentera

Publiceras ej