Jag har nog gjort det mest idiotiska man kan göra. Låste in mina nycklar i bilen!!!! Så pappa fick bryta sig in i bilen för att få tag i mina nycklar, eftersom det inte finns några extranycklar till den. Det slutade lyckligt denna gången i alla fall och förhoppningsvis har jag lärt mig en läxa. 
 
Satt igår kväll och klinkade lite på först gitarren och sen på pianot, bläddrade bland noterna och där kom "Amazing Grace". Började spela lite lätt på den och ur tomma intet kom en värkande känsla i bröstet. Jag satt där och tänkte på mormor. Hur hon har det nu och vad som händer efter döden. Det är närmare 4 år sedan hon bara dog. Sådär. Nästan helt utan förvarning - i alla fall bara 3 månaders förvarning. Från allt var jättebra till allt var ett helvete. 
 
Tänkte på om hon skulle vara stolt över mig nu när jag studerar på högskola. Eller om hon ÄR stolt över mig någonstans långt där borta. Kanske tycker hon fortfarande att jag borde studera till att bli advokat, men tyvärr finns hon ju inte kvar längre så jag kan försörja henne när hon blir äldre. Jag önskar så att jag kunde få prata med henne en stund, om bara för några minuter! Det är helt sanslöst vad jag saknar henne. 
 
Jag satt och läste igenom hyllningstalet jag skrev till henne i 3:an, nationella proven i Svenska C. Jag hade tydligen publicerat det på min blogg i början. Här finns en länk till det om det är någon som vill läsa: http://angiestankar.blogg.se/2012/may/hyllningstal-till-mormor.html 
Dikten i talet är nog den vackraste dikten någonsin: 
 
"Det finns något
som är starkare än döden. 
Det är närvaron
av de frånvarande
i minnet hos de levande"
/Jean d'Ormesson. 
 
Jag tänker allt mer sällan på henne, men när jag väl gör det, så börjar ögonen tåras. Det är inte så att jag älskar henne mindre eller saknar henne mindre bara för att jag inte tänker på henne så ofta, utan det är för att det gör så ont att tänka på henne eller prata om henne. Mamma sa igår när jag berättade för henne att jag började tänka på mormor att hon gjorde det vid exempelvis min student. Att hon inte var med när jag gick ut där. På samma sätt som hon aldrig kommer få uppleva mig ta examen eller att mina barn aldrig kommer få träffa sin mammas mormor. 
 
Men jag kommer kämpa vidare med henne i tanken, känner jag det tufft i skolan eller att jag inte orkar med så ska jag tänka på henne och hur hon gärna ville att jag skulle få bra betyg, kämpa i skolan och tjäna mycket pengar. Det här är bara lite tankar som jag kände att skriva av mig, eftersom dem har gnagt lite i bakhuvudet hela dagen. 
 
Nu ska jag fortsätta plugga dock, så att jag kan göra mormor stolt! 
 
Mormor, jag älskar dig!