Nu kryper jag ner i sängen och avslutar denna fredagskväll med The Fault in Out Stars. Kommer nog inte orka se klart den, för jag är galet trött (redan nu!). 

Imorgon är det dags för tentan och jag kan inte få in mer i huvudet just nu.. 
 
Nu har jag haft mig en liten funderar här sedan i söndags om vad jag egentligen tyckte om 50 Shades of Grey-filmen. Första som jag kommer och tänka på är att den var bättre än jag väntade mig, men absolut inte bättre än böckerna. De hade "glömt" eller medvetet hoppat över mycket saker, som jag satt och störde mig på - för de har en viktig del i boken. Fast hade man gjort hela boken i film så hade den blivit liiite för lång kanske. 
Kanske skulle man gjort en serie av den istället? Då kanske man inte hade hoppat över massa saker.. 
 
Den var inte så porrig och erotisk som folk fått den att låta som. Sexscenerna var.. kanske lite värre och mer detaljerade än de brukar vara i en Hollywood-film, men ändå inget märkvärdigt, tycker jag. 
 
Jag tycker de har fångat slutet bra - verkligen! Helt okejbra skådespelare, och även om Jamie Dornan ser bra ut, så ser han inte ut som någon Mr Christian Grey - tyvärr! Dakota Johnson gör rollen som Anastasia helt okej, det ser lite krystat ut när hon biter sig i läppen, det faller inte naturligt och hon har onaturligt höga stönanden. 
 
Men over all så får filmen ett helt okej/bra betyg av mig. MEN ha i åtanke att boken är MYCKET bättre. Jag kan tänka mig att se filmen igen, kanske. Och kommer absolut att se uppföljaren, kanske inte på bio, men någon gång i alla fall. 
 
Det var väl mitt betyg av filmen - vad tyckte ni som sett den? 
 
 
Hazel är 17 år och kommer aldrig att bli frisk igen. Det har hon vetat sedan dagen då hon fick sin cancerdiagnos för tre å sedan. 
Hazels mamma är oroligt för att Hazel ska missbruka Americas Next Top Model och bli allt mer isolerad hemma vid teven. Depression är ju en vanlig bieffekt av cancer ha hon läst (Hazel menar att det inte är cancern som gör henne deppig - det är vetskapen om att hon ska dö). 
Lösningen blir att anmäla Hazel till kyrkans stödgrupp för unga med cancer. Men mötena visar sig vara allt annat än uppiggande och följer ungefär samma mönster som ett AA-möte. 
Men en eftermiddag i den där stödgruppen förändras livet. Augustus Waters, friskförklarade från sin cancer, dyker upp. 
Hazel möter Augustus Waters blick och deras kärlekshistoria ska komma att bli en sådan som poeterna diktar om. E p i s k. 
Det här är en berättelse om cancer, visst, men det är framförallt en förkrossande vacker och gripande historia om livet, Hazel Grace och Gus. Om att vara ung och ändå så med ena foten i graven. Om att tro att man aldrig mer kommer att bli glatt överraskade. Om att få sin sista önskan uppfylld. 
Att få beröras på så många sätt, skratta, komma till insikter och gråta, är litteratur när den är som allra bäst. 

 
Alltså.. Jag vet inte HUR jag ska kunna sätta ord på denna boken. Det känns som inga ord egentligen räcker till för att beskriva dess vackra, sorgliga, fantastiska handling. Den tog inte ens två dagar att läsa ut - för jag var fast från första stund. Det första jag vill säga är FUCK CANCER.. Absolut! 
Har nog aldrig (ytterst sällan i alla fall) blivit så berörd av en bok, både kunnat skratta och gråta nästan samtidigt och ändå varit så arg på hur orättvist det är. Ett mästerverk - det är precis vad den här boken är! 
 
Det finns säkerligen massa saker att klaga på också, som i andra böcker hade dragit ner allt, språket exempelvis.. Men sådant spelar ingen roll i denna bok, inte för mig. Utan just detta "dåliga" språk, tänkt från en tonårstjej med lite för stort intellekt, men som ändå försöker vara tonåring, som skapar känslan. 
 
Den här boken skulle jag vilja ge oändligt många stjärnor eller inte ens betygsätta, för förutom att vara en bra bok, så skapar den en tankeställning; att njuta av de "små" sakerna, stora sakerna och stunden nu, att våga chansa. Och även om man lämnar livet utan att åstadkommit underverk, så är man ändå speciell och ihågkommen av någon. 
Så den här boken får 5 av 5 stjärnor eftersom jag har skapat det här betygssystemet av böckerna. 
 
Den här filmen ska jag se också - antagligen en sådan film som inte går att inte gråta till. En A Walk to Remember, men ändå inte.. Fick låna den här filmen och ska titta på den redan ikväll. 
 
Att denna recension kom innan de andra 50 shades har med att jag vill verkligen få förmedlat ut alla känslor jag känner just nu.. Jag läste ut den igår kväll, tårarna rinnande nerför kinderna - av ledsamhet, av ovetskap, av kärlek, av hopplöshet. Men mest för den känsla som boken ändå gav mig, den eftertänksamhet jag fick av den.